Gjør klar tardis’en og bring et håndkle, denne fredagen streamer vi sci-fi quiz! Finn ut hvor mye fiksjonell vitenskap DU vet. Enten du sverger ved Isaac Asimov eller likte futurama, kom alene eller med et team(opp til fem), bli med på denne kvelden! Lenke til eventet og livestream her: https://fb.me/e/1hnCatDsR
Prepare the tardis and bring a towel, this night we will be streaming a sci-fi quiz! Find out how much fictional science YOU know. If you swear by Isaac Asimov or liked futurama, come alone or as a team(up to five), join this not so scientific evening! Link to the online event and live stream here: https://fb.me/e/1hnCatDsR
Vi ønsker å invitere alle våre medlemmer til Realistforeningens Generalforsamling, og RF-Regi sin Generalforsamling. Vil du være med å velge hvem som skal styre Realistforeningen neste semester? Liker du vedtekter? Da burde du sette av datoen 14. april til vårens generalforsamling! Formell innkalling ble sendt ut 03. april og for å ha stemmerett på generalforsamling måtte du ha kjøpt medlemskap før denne datoen. Generalforsamlingen vil foregå via Unntaksbibliotekets Zoom fra kl 18.04, link blir postet på denne siden: Generalforsamling til RF og RF-Regi (facebook.com)
[English] We wish to invite all our members to Realistforeningen´s General Assembly and RF-Regi´s General Assembly.
Do you want to help decide who will run Realistforeningen next semester? Love articles of association? Save the date: 14h of April, for this semesters general assembly! The formal summons to the general assembly was published on the 3rd of April, and to have the right to vote at the general assembly you must have bought an RF-membership before this date. The general assembly will be in the library Zoom at 18.04 PM, link will be posted later here: Generalforsamling til RF og RF-Regi (facebook.com)
En modig sjel har turt å ta seg ned i de super hemmelige arkivene RF og funnet en mysteriøs fredagsquiz fra tidligere tid. Arkeologi studentene har fortsatt ikke klart å carbon datere quizen, men vi vil ha et svar innen fredag 16. April! Bli med oss og prøv dere på quizen om fortiden og bare vanlige ting! Vi får vite når quizen er fra, og svare på spørsmålene som om vi var i det året.
Disclosure: Denne artikkelen er et utrykk for forfatterens meninger og inneholder kun offisielle musikkvideoer som bandet selv har delt på sin offentlige YouTube kanal.
Det var svårt att välja sin top ten med sitt favoritband, speciellt om man också ska försöka vara så objektiv som möjligt. Jag har frågat ut några Depeche Mode-fans om deras top 10 och tagit det i beaktning. Jag vill tacka alla som har lagt ned tid på att (smärtfyllt) göra en top ten och skicka till mig. Tack, tack! Här är resultatet av (”objektivt”) Depeche Modes top 10!
10 BARREL OF A GUN (Ultra, 1997)
Barrel of a gun är en comeback för bandet. Dave Gahan är clean ifrån droger och börjat ta sånglektioner. Alan Wilder har lämnat bandet för gott och is never coming back to Depeche Mode. Barrel of a Gun öppnar hela albumet med ett bam. Det är hårt, gitarrbaserat, konstigt och ångestladdat. Det enda man tänker är; vars tog synthkungarna i vägen? Barrel of a gun förtjänar att vara på listan, därför att bandet kunde inte ha gjort en bättre comeback efter allt dom hade gått igenom. DM försökte sitt bästa de kunde att orientera sig utan Alan Wilder. Och det blev som det blev; Ultra med Barrel of a Gun som start. Texten är en briljant spegling av bandets svåra period, ”whatever I’ve done, I’ve been staring down the barrel of a gun”.
9 A QUESTION OF TIME (Black Celebration, 1986)
Det tog tid för mig att inse att A Question of Time skulle vara nummer 9. Jag kan ärligt säga att jag inte vet vad låten handlar om. Det är en person som är femton år… Och en person som berättar om livet som vuxen. Jag tror mig själv ha läst någonstans att låten handlar om att tjejer ska akta sig för grooming. Men vad vet jag när jag står på konsert och Dave Gahan tar sig på kuken. För det gör han alltid och alla fans älskar det, även jag. A Question of Time är en banger som går att lyssna på om och om igen. Den passar bra in i Black Celebrations mörker, men är samtidigt albumets stora hit. Det bästa med låten under konserter, förutom när Dave Gahan tar sig på snoppen, är när Gahan tar upp mickstativet och gör sin klassiska fast-speed-snurr. Han gör det, ung som gammal. Publiken jublar! Depeche Mode står framför hela världen! Hejja A Question of Time!
8 SEE YOU (A Broken Frame, 1982)
Kära See you, vad skulle jag ha gjort om du inte fanns? Så många gånger jag har hoppat, dansat, gråtit, sjungit, ja, allt med dig. Exakt 0:19 slår 80talstrumman igång låten och några ojämna toner spelas. Synthslingan kommer in, och det är det allra bästa med låten, just dom där ojämna tonerna vid 0:19. Det är en massa av olika synthljud som spelas. Som ett täcke liksom. Det är en fyllning i låten som inte existerar i många andra av DMs tidiga låtar. När slutet kommer och Dave Gahans röst blandas med Martin Gores, vill man bara lägga sig ner och sluta leva. Låten sägs ha skrivits redan runt 1977 av Martin Gore. Ja, kära See you, vad skulle jag ha gjort om du inte fanns? A Broken Frame har betytt så mycket för mig. Jag kan lyssna när jag sitter på bussen, när jag ska borsta tänderna, när jag ska bli gira inför fest. See you finns i hjärtat på ett helt annat sätt.
7 WALKING IN MY SHOES (Songs of Faith and Devotion, 1993)
Första gången jag såg Walking in my Shoes live var 2009 på en festival. Jag stod bland öldrickande festivalbesökare som inte hade en aning om vad jag kände inombords. Som inte hade en aning om att detta moment var början på mitt nya liv som Mira (jag bytte namn efter konserten). Walking in my shoes är en låt där man hör att bandet har vuxit. Istället för enkla, korta rader i vers och refräng, så är det en mängd ord som plötsligt får plats. Låten har ett djup som alla kan referera till; att känna sig ensam i sin smärta. 1998 sa Martin Gore att om han måste välja sin favoritlåt med DM, så skulle det vara Walking in my shoes. Mitt starkaste minne ifrån festivalen var just den låten. Eftersom Walking in my shoes är en banger, började folkmassan att röra på sig. Så pass mycket att det enda jag kunde se tillslut, var Martin Gores fingrar som spelade solot på sin glittriga gitarr. Men det var det enda jag behövde se.
6 SHAKE THE DISEASE (The Singles 81->85, 1985)
”Nobody knows me as well as you do. You know how hard it is for me to shake the disease”. Låten handlar om kärlek och hur svårt det kan vara att upprätthålla en relation. Andy Fletcher sa att dom skrev låten för att hylla kvinnorna i deras liv. För att bandet var ute och turnerade så mycket och såg knappt sina kärlekar. Ja, ja. Jag vill dedicera låten till min bästa vän Stella istället. Vi som unga tonårsrevolutionärer med diverse psykiska problem, hade bara varandra att vända sig till. När Martin Gore sjunger ”understand me” i mellanspelet mellan refräng och nästa vers, vill man bara skjuta sig själv i cringe. Speciellt om man kollar på videon samtidigt. Men vad ska man säga? 80talstrummorna, synthen, det återkommande choiret och texten som naket sjunger om kärlek är bara to die for. För mig har Shake the Disease aldrig varit en top ten-låt. Men ju äldre jag blir, ju mer växer den på mig.
5 PRECIOUS (Playing the Angel, 2005)
Martin Gore skrev Precious till sina barn efter att han hade gått igenom en skilsmässa. Låten toppade listor över hela världen och även i Scandinavia, trots att dom numera var gamla gubbar. Men är man synthkung så är man. Min mor var stort fan av Playing the Angel- albumet och den spelades varmt när jag var litet barn. När jag blev äldre och upptäckte DM, så var det inte Precious jag höll närmast hjärtat. Ja, förutom när Dave Gahan sjunger ”angels with silver wings, shouldn’t know suffering”. Och jag då, som låg i min tonårssäng och grät och lyssnade, tänkte ju bara på Martin Gores scenkläder. Det var nämligen så att ifrån the Exciter tour (2001) började Gore ha på sig änglavingar på scen. Han var min ängel! Sedan har vi ju solot också, inte att glömma. Vi återgår till det enkla. Några få, simpla toner på synthen samt en ganska distad gitarr över. När jag låg med cigg i hand i ett sovrum på løkka för några månader sedan och pratade om favorit synth-solon, så var Precious det enda riktiga svar jag hade.
4 STRIPPED (Black Celebration, 1986)
När jag som 15åring visade Stripped för min 11åriga kusin, sa jag att hon skulle sätta på högsta volym, blunda och framförallt, inte säga ett enda ord under hela låten. Efter 4:17 minuter säger hon svagt till mig; ”det var lite ensidigt”. Jag, som blodfan redan då, tänkte att hon inte ”förstod”. Men som Dave Gahan själv har sagt; ”Some people hear it and say «Is that it?» Others go «Brilliant!».» Det är just därför låten ligger som nummer 4 och inte nummer 2. Låten handlar inte om sex. Den handlar om att se världen utan teknologi. Att klä av sig naken inför det enkla. Jag som tonåring tänkte ”wow, detta band är så sexuellt”. Det fick jag äta upp senare. Jag har bara fått se Stripped live två gånger. Det är nog för att det är många som tänker ”is that it” istället för ”brilliant”. Och när låten spelas live nu, är det inte lika pampigt som man hade trott (eller som det kanske var på 80-talet). Det är ganska lame och känns som en paus. Trots det, är det den enda Depeche Mode-tatueringen jag har på kroppen (”Stripped” på vänstra ankeln.)
3 BLACK CELEBRATION (Black Celebration, 1986)
Depeche Mode har alltid varit bra på albumöppningar; In chains, Never let me down again, Leave in silence, A pain that I’m used to, Something to do, Barrel of a gun och så: Black Celebration. Låten börjar med stön, atmosfärisk ljud och förvridna röster. Sakta äntrar man världen av Black Celebration. Det är så mycket olika ljud att jag har svårt att urskilja vad som är vad. Vad är synth och vad är metallföremål? Guess the sound. När jag som tonåring låg i min säng om nätterna och skulle ”depechea”, translate: lyssna på ett helt album utan att öppna ögonen, så var låten en trygg invite till vad som komma skall: ”let’s have a black celebration tonight”. Den stickande, pickande ljusa synthen i bakgrunden blandat med en konstant bastangent och en nästan cembalo-aktig slinga tillsammans med choiren, gör låten till en hyllning till synthmusik! Tack!
2 NEVER LET ME DOWN AGAIN (Music for the Masses, 1987)
Never let me down again är alltid en fröjd att se live. Om du aldrig har varit på en Depeche Mode-konsert, vill jag att du läser noga nu. Låten är alltid den bästa live-låten. Spelar ingen roll om jag ser dom i Köpenhamn utan Golden Circle-tickets, eller längst fram i Globen, Stockholm. När Never let me down again spelas, ställer sig hela arenan upp. Alla öl- drickande 40+ gubbar som älskade DM på 80talet som vill kunna ta en kisspaus. Och alla tanter som avgudar Gahans sexiga moves och bara överkropp, men som också vill gå och ta sig en Marlboro Light då och då. Ja, dom ställer sig upp, börjar skrika texten och viftar som galningar med armarna. Hela arenan fylls av händer som vevar fram och tillbaka. Men det är inte bara därför som Never let me down again är nummer 2. Låten handlar om heroin, inte din bästa vän. Säger inte att det är coolt med knark, utan att texten får mer verklighet. Fallet blir hårdare! Det blir ärligt! Rent! Helt genialt!
1 ENJOY THE SILENCE (Violator, 1990)
När jag var 14 år lyssnade jag på ett sommarprat av någon random svensk. Det kom snart fram att hon var stort Depeche-fan, så jag lyssnade vidare. När det kom till att välja DM-låt, sa hon något som fastnade i mig; nämligen att Enjoy the Silence må vara den mest populära av alla bandets låtar, men det finns en anledning till det, därför att den är bandets bästa låt. Ända sedan Alan Wilder sa (någonting liknande) till Martin Gore att ”we’ll crank this up a bit”, har Depeche Mode-fansen tackat och bockat. Det är med några enkla ackord låten öppnas. Följande en vers som inleds med tre ord i taget. Och redan efter en minut så har vi gått igenom första versen samt refrängen. Så. Enkelt. Ändå låg den 24 veckor på billboard. Det skulle inte existera i denna världsrymd att bandet inte skulle spela låten på konsert. Varje gång jag går på en Depeche Mode-konsert och Enjoy the Silence spelas, är det en befrielse. Både för att man är trött och hungrig och vet att det är slutfasen på konserten. Men också att alla, jag vill understryka alla, kan texten. Det blir allsång i arenan. Det är bandets enklaste låt, det är bandets bästa låt.
Fotomontasje av: Plakatansvarlige i Realistforeningen
Alle var der, vi alle så nyhetene og vi alle fikk nye hverdager.Men nå er det 2021 og vi kan si det, FUCK 2020! Bli med Realistforeningen denne fredagen for å rope det sammen over zoom, ta quizen «Hva skjedde i 2020 som ikke er korona?» eller bare klage!Fuck 2020, we were all there, we all saw the news and we all got a new daily life.But now it is 2021 and we can all say it, FUCK 2020!
Sjekk ut eventet på Facebook her: https://www.facebook.com/events/262276165274974/
Tekst av: Arrangementsansvarlige i Realistforeningen.
Opprinnelig skulle dette innlegget vært publisert i går, men slik gikk det ikke på grunn av noen tekniske problemer. Men for noen tekster som kom inn! De er alle gode kandidater som holdt et høyt nivå og både vi i Husbjørnen og de i den uavhengige juryen er imponerte. Her er et lite utdrag av det Juryen har å si om tekstene som kom inn.
«Jeg er imponert over nivået på alle tekstene, og at konkurransen ikke var bundet opp til en sjanger tror jeg var en fordel: Her har studentene virkelig kunnet by på seg selv og bruke den stilen og de virkemidlene som passer best til det de ønsker å formidle. «
«Jeg håper alle bidragsyterne fortsetter å skrive, og gleder meg til å se hvilke tekster de byr på i fremtiden.»
«Det var en glede å få lese alle de innkomne bidragene! Inspirerende at det finnes så gode skribenter rundt på Blindern. En stor takk til de som deltok: det krever mot å skrive, og det krever mot å la andre lese. Jeg håper de alle fortsetter å skrive!»
Men nå skal jeg ikke holde dere ventende i spenning lenger. Vinneren av skrivekonkurransen er Mira Nymann med diktet «I VÄNTAN PÅ NÅGOT » Som du kan lese nedenfor. Gratulerer så mye Mira!
Vi kunne ikke arrangert denne skrivekonkurransen uten å ha en dyktig uavhengig Jury til å bedømme tekstene. Derfor er vi kjempetakknemlige for å ha disse dyktige forskerne, forfatterne og formidlerne på vår side. Det er med glede vi kan introdusere dere for Juryen vår!
Anja Røyne, Foto: UiO
Anja Røyne Først ut har vi Anja Røyne som for tiden arbeider som som forsker og førstelektor ved Fysisk institutt på Universitetet i Oslo. Hun er en ettertraktet taler på populærvitenskapelige eventer og har vært intervjuet i radioprogrammet EKKO på P2 en rekke ganger i forbindelse med sin forskning på kondenserte fasers fysikk. Røyne har også en publisert en imponerende samling med vitenskapelige artikler som førsteforfatter og selv utgitt læreboken «Fysikk enkelt forklart» Ved Universitetsforlaget. I 2018 mottok hun den prestisjetunge brageprisen for boken sin «Menneskets Grunnstoffer» utgitt ved Kagge Forlag. Menneskets grunnstoffer har siden blitt oversatt til 5 språk og solgt til 11 land. For tiden er hun aktuell med sin nye bok «Varm klode kaldt hode – løsninger på klimakrisen». Du finner begge bøkene her på Ark bokhandel sine hjemmesider
Katharina M. Vestre. Foto: UiO
Katharina Vestre
Katharina Vestre er stipendiat ved Institutt for biovitenskap på Universitetet i Oslo. Hun brenner for vitenskapsformidling og har vært skribent for Aftenposten Viten, samt tidsskriftet Argument. I tillegg har hun sittet i panelet til radioprogrammet Abels tårn på NRK P2. Vestre skrev i 2018 boken Det første mysteriet som ble utgitt på Aschehoug forlag og siden har blitt oversatt til over 20 språk. For tiden er Vestre aktuell med barneboken Dyrenes rekordbok utgitt på samme forlag. Du finner begge bøkene her på Ark bokhandel sine hjemmesider .
Janicke S. Kaasa. Foto: UiO
Janicke S. Kaasa
Janicke S. Kaasa har en doktorgrad i allmenn litteraturvitenskap fra Universitetet i Oslo. Hun har skrevet en rekke vitenskapelige artikler og kapitler. Kaasa mottok i 2018 den prestisjetunge utmerkelsen Hans Majestet Kongens gullmedalje for doktoravhandlingen sin «Shaped by the North, Shaping the North» . Hun er i tillegg medlem av Det norske Språk- og litteraturselskap, redaksjonsmedlem i Agora og redaksjonssekretær for Norsk litteraturvitenskapelig tidsskrift. Blant hennes forskningsinteresser er bokhistorie, reiselitteratur og sammenhengen mellom litteratur og nasjonal identitet.
Nora Birkeland. Foto: UiO
Nora Birkeland Nora Birkeland arbeider som studiekonsulent ved Institutt for arkeologi, konservering og historie. Hun har en mastergrad i historie fra Universitetet i Oslo. Hun har tidligere jobbet som organisasjonssekretær i Den norske historiske forening. Birkeland interesserer seg for sosialhistorie og kvinnehistorie, og skjønnlitteratur med søkelys på menneskelige relasjoner.
Vi takker dere for at dere vier tiden deres til å lese tekstene og vurdere de. Hvem vinneren er og vinnerteksten får dere lese allerede på torsdag så følg med! 😀
