Author Archives: Anonym



DEPECHE MODE TOP TEN! – By Mira Nyman

Anonym
Journalist

13. mars 2021
Miljø

Disclosure: Denne artikkelen er et utrykk for forfatterens meninger og inneholder kun offisielle musikkvideoer som bandet selv har delt på sin offentlige YouTube kanal.

Det var svårt att välja sin top ten med sitt favoritband, speciellt om man också ska försöka
vara så objektiv som möjligt. Jag har frågat ut några Depeche Mode-fans om deras top 10 och
tagit det i beaktning. Jag vill tacka alla som har lagt ned tid på att (smärtfyllt) göra en top ten
och skicka till mig. Tack, tack! Här är resultatet av (”objektivt”) Depeche Modes top 10!

10 BARREL OF A GUN (Ultra, 1997)

Barrel of a gun är en comeback för bandet. Dave Gahan är clean ifrån droger och börjat ta
sånglektioner. Alan Wilder har lämnat bandet för gott och is never coming back to Depeche
Mode. Barrel of a Gun öppnar hela albumet med ett bam. Det är hårt, gitarrbaserat, konstigt
och ångestladdat. Det enda man tänker är; vars tog synthkungarna i vägen? Barrel of a gun
förtjänar att vara på listan, därför att bandet kunde inte ha gjort en bättre comeback efter allt
dom hade gått igenom. DM försökte sitt bästa de kunde att orientera sig utan Alan Wilder.
Och det blev som det blev; Ultra med Barrel of a Gun som start. Texten är en briljant spegling
av bandets svåra period, ”whatever I’ve done, I’ve been staring down the barrel of a gun”.

9 A QUESTION OF TIME (Black Celebration, 1986)

Det tog tid för mig att inse att A Question of Time skulle vara nummer 9. Jag kan ärligt säga
att jag inte vet vad låten handlar om. Det är en person som är femton år… Och en person som
berättar om livet som vuxen. Jag tror mig själv ha läst någonstans att låten handlar om att
tjejer ska akta sig för grooming. Men vad vet jag när jag står på konsert och Dave Gahan tar
sig på kuken. För det gör han alltid och alla fans älskar det, även jag.
A Question of Time är en banger som går att lyssna på om och om igen. Den passar bra in i
Black Celebrations mörker, men är samtidigt albumets stora hit. Det bästa med låten under
konserter, förutom när Dave Gahan tar sig på snoppen, är när Gahan tar upp mickstativet och
gör sin klassiska fast-speed-snurr. Han gör det, ung som gammal. Publiken jublar! Depeche
Mode står framför hela världen! Hejja A Question of Time!

8 SEE YOU (A Broken Frame, 1982)

Kära See you, vad skulle jag ha gjort om du inte fanns? Så många gånger jag har hoppat,
dansat, gråtit, sjungit, ja, allt med dig. Exakt 0:19 slår 80talstrumman igång låten och några
ojämna toner spelas. Synthslingan kommer in, och det är det allra bästa med låten, just dom
där ojämna tonerna vid 0:19. Det är en massa av olika synthljud som spelas. Som ett täcke
liksom. Det är en fyllning i låten som inte existerar i många andra av DMs tidiga låtar. När
slutet kommer och Dave Gahans röst blandas med Martin Gores, vill man bara lägga sig ner
och sluta leva. Låten sägs ha skrivits redan runt 1977 av Martin Gore.
Ja, kära See you, vad skulle jag ha gjort om du inte fanns? A Broken Frame har betytt så
mycket för mig. Jag kan lyssna när jag sitter på bussen, när jag ska borsta tänderna, när jag
ska bli gira inför fest. See you finns i hjärtat på ett helt annat sätt.

7 WALKING IN MY SHOES (Songs of Faith and Devotion, 1993)

Första gången jag såg Walking in my Shoes live var 2009 på en festival. Jag stod bland
öldrickande festivalbesökare som inte hade en aning om vad jag kände inombords. Som inte
hade en aning om att detta moment var början på mitt nya liv som Mira (jag bytte namn efter
konserten). Walking in my shoes är en låt där man hör att bandet har vuxit. Istället för enkla,
korta rader i vers och refräng, så är det en mängd ord som plötsligt får plats. Låten har ett djup
som alla kan referera till; att känna sig ensam i sin smärta. 1998 sa Martin Gore att om han
måste välja sin favoritlåt med DM, så skulle det vara Walking in my shoes.
Mitt starkaste minne ifrån festivalen var just den låten. Eftersom Walking in my shoes är en
banger, började folkmassan att röra på sig. Så pass mycket att det enda jag kunde se tillslut,
var Martin Gores fingrar som spelade solot på sin glittriga gitarr. Men det var det enda jag
behövde se.

6 SHAKE THE DISEASE (The Singles 81->85, 1985)

”Nobody knows me as well as you do. You know how hard it is for me to shake the disease”.
Låten handlar om kärlek och hur svårt det kan vara att upprätthålla en relation. Andy Fletcher
sa att dom skrev låten för att hylla kvinnorna i deras liv. För att bandet var ute och turnerade
så mycket och såg knappt sina kärlekar. Ja, ja. Jag vill dedicera låten till min bästa vän Stella
istället. Vi som unga tonårsrevolutionärer med diverse psykiska problem, hade bara varandra
att vända sig till. När Martin Gore sjunger ”understand me” i mellanspelet mellan refräng och
nästa vers, vill man bara skjuta sig själv i cringe. Speciellt om man kollar på videon samtidigt.
Men vad ska man säga? 80talstrummorna, synthen, det återkommande choiret och texten som
naket sjunger om kärlek är bara to die for. För mig har Shake the Disease aldrig varit en top
ten-låt. Men ju äldre jag blir, ju mer växer den på mig.

5 PRECIOUS (Playing the Angel, 2005)

Martin Gore skrev Precious till sina barn efter att han hade gått igenom en skilsmässa. Låten
toppade listor över hela världen och även i Scandinavia, trots att dom numera var gamla
gubbar. Men är man synthkung så är man. Min mor var stort fan av Playing the Angel-
albumet och den spelades varmt när jag var litet barn. När jag blev äldre och upptäckte DM,
så var det inte Precious jag höll närmast hjärtat. Ja, förutom när Dave Gahan sjunger ”angels
with silver wings, shouldn’t know suffering”. Och jag då, som låg i min tonårssäng och grät
och lyssnade, tänkte ju bara på Martin Gores scenkläder. Det var nämligen så att ifrån the
Exciter tour (2001) började Gore ha på sig änglavingar på scen. Han var min ängel! Sedan har
vi ju solot också, inte att glömma. Vi återgår till det enkla. Några få, simpla toner på synthen
samt en ganska distad gitarr över. När jag låg med cigg i hand i ett sovrum på løkka för några
månader sedan och pratade om favorit synth-solon, så var Precious det enda riktiga svar jag
hade.

4 STRIPPED (Black Celebration, 1986)

När jag som 15åring visade Stripped för min 11åriga kusin, sa jag att hon skulle sätta på
högsta volym, blunda och framförallt, inte säga ett enda ord under hela låten. Efter 4:17
minuter säger hon svagt till mig; ”det var lite ensidigt”. Jag, som blodfan redan då, tänkte att
hon inte ”förstod”. Men som Dave Gahan själv har sagt; ”Some people hear it and say «Is that
it?» Others go «Brilliant!».» Det är just därför låten ligger som nummer 4 och inte nummer 2.
Låten handlar inte om sex. Den handlar om att se världen utan teknologi. Att klä av sig naken
inför det enkla. Jag som tonåring tänkte ”wow, detta band är så sexuellt”. Det fick jag äta upp
senare.
Jag har bara fått se Stripped live två gånger. Det är nog för att det är många som tänker ”is
that it” istället för ”brilliant”. Och när låten spelas live nu, är det inte lika pampigt som man
hade trott (eller som det kanske var på 80-talet). Det är ganska lame och känns som en paus.
Trots det, är det den enda Depeche Mode-tatueringen jag har på kroppen (”Stripped” på
vänstra ankeln.)

3 BLACK CELEBRATION (Black Celebration, 1986)

Depeche Mode har alltid varit bra på albumöppningar; In chains, Never let me down again,
Leave in silence, A pain that I’m used to, Something to do, Barrel of a gun och så: Black
Celebration. Låten börjar med stön, atmosfärisk ljud och förvridna röster. Sakta äntrar man
världen av Black Celebration. Det är så mycket olika ljud att jag har svårt att urskilja vad som
är vad. Vad är synth och vad är metallföremål? Guess the sound.
När jag som tonåring låg i min säng om nätterna och skulle ”depechea”, translate: lyssna på
ett helt album utan att öppna ögonen, så var låten en trygg invite till vad som komma skall:
”let’s have a black celebration tonight”. Den stickande, pickande ljusa synthen i bakgrunden
blandat med en konstant bastangent och en nästan cembalo-aktig slinga tillsammans med
choiren, gör låten till en hyllning till synthmusik! Tack!

2 NEVER LET ME DOWN AGAIN (Music for the Masses, 1987)

Never let me down again är alltid en fröjd att se live. Om du aldrig har varit på en Depeche
Mode-konsert, vill jag att du läser noga nu. Låten är alltid den bästa live-låten. Spelar ingen
roll om jag ser dom i Köpenhamn utan Golden Circle-tickets, eller längst fram i Globen,
Stockholm. När Never let me down again spelas, ställer sig hela arenan upp. Alla öl-
drickande 40+ gubbar som älskade DM på 80talet som vill kunna ta en kisspaus. Och alla
tanter som avgudar Gahans sexiga moves och bara överkropp, men som också vill gå och ta
sig en Marlboro Light då och då. Ja, dom ställer sig upp, börjar skrika texten och viftar som
galningar med armarna. Hela arenan fylls av händer som vevar fram och tillbaka. Men det är
inte bara därför som Never let me down again är nummer 2. Låten handlar om heroin, inte din
bästa vän. Säger inte att det är coolt med knark, utan att texten får mer verklighet. Fallet blir
hårdare! Det blir ärligt! Rent! Helt genialt!

1 ENJOY THE SILENCE (Violator, 1990)

När jag var 14 år lyssnade jag på ett sommarprat av någon random svensk. Det kom snart
fram att hon var stort Depeche-fan, så jag lyssnade vidare. När det kom till att välja DM-låt,
sa hon något som fastnade i mig; nämligen att Enjoy the Silence må vara den mest populära
av alla bandets låtar, men det finns en anledning till det, därför att den är bandets bästa låt.
Ända sedan Alan Wilder sa (någonting liknande) till Martin Gore att ”we’ll crank this up a
bit”, har Depeche Mode-fansen tackat och bockat.
Det är med några enkla ackord låten öppnas. Följande en vers som inleds med tre ord i taget.
Och redan efter en minut så har vi gått igenom första versen samt refrängen.
Så. Enkelt. Ändå låg den 24 veckor på billboard. Det skulle inte existera i denna världsrymd
att bandet inte skulle spela låten på konsert. Varje gång jag går på en Depeche Mode-konsert
och Enjoy the Silence spelas, är det en befrielse. Både för att man är trött och hungrig och vet
att det är slutfasen på konserten. Men också att alla, jag vill understryka alla, kan texten. Det
blir allsång i arenan. Det är bandets enklaste låt, det är bandets bästa låt.



ARRANGEMENT: FUCK 2020

Anonym
Journalist

23. februar 2021
Hva Skjer På RF?

Fotomontasje av: Plakatansvarlige i Realistforeningen

Alle var der, vi alle så nyhetene og vi alle fikk nye hverdager.Men nå er det 2021 og vi kan si det, FUCK 2020! 📣📣📣Bli med Realistforeningen denne fredagen for å rope det sammen over zoom, ta quizen «Hva skjedde i 2020 som ikke er korona?» eller bare klage!Fuck 2020, 😲
we were all there, we all saw the news and we all got a new daily life.But now it is 2021 and we can all say it,
FUCK 2020! 📣📣📣

Sjekk ut eventet på Facebook her: https://www.facebook.com/events/262276165274974/

Tekst av: Arrangementsansvarlige i Realistforeningen.



Hva er del av en person?

Anonym
Journalist

3. februar 2015
Vitenskap

Når er en protese en del av ens person, og ikke bare et tilbehør? Ved hjelp av åtte tegnede armer og noe tid har Husbjørnen samlet litt over 100 studenters meninger om begrepet person.  Studentene ble forklart forskjellige armers tilstand, og fikk så velge hvilke de anså som en del av eierens «person», etter sine egne definisjoner. De åtte armene, beskrevet under illustrasjonen, ble hos de fleste valgt med ulike kombinasjoner av form, funksjon, tilkobling, tilhørighet, biologi og opphav som argumentasjon.

 

Det vanligste svaret var «alt», med hele 20 svar og mange begrunnelser. Andre populære svar inkluderer biologi (ABEF) med 14, eget opphav (AB) med 13, form og tilkobling (ABCEF) med 12 og form (ABCDEF) med 11 svar. De enkelte armenes valgprosenter er vist på illustrasjonen, og det kan nevnes at armene alene hadde ingen merkbar sammenheng med kjønnet til velgeren. Blant de sammensatte svarene var det kun ett svar som viste tegn til kjønnsforskjeller (p < 0.05): Form og tilkobling (ABCEF) ble svart av 15% av mennene og kun 3% av kvinnene, men det skal da nevnes at kun 37% av de besvarende var kvinner. Den eneste negative sammenhengen mellom to armer var bilprotesen (G) og den lammede originale armen (B), som til en svak grad opptrådde hver for seg i besvarelsene.

 

Hvilke armer anser du som en del av personen?

Hva er en del av en person?

Hva er en del av en person?



Krøll på løkkene

Anonym
Journalist

7. juli 2014
Vitenskap

Dagens studenter måtte lære seg løkkeskrift i sine yngre dager. Det var spesiallagde skrivebøker der én og én bokstav skulle skrives sammenhengende bortover, linje etter linje, og løkkeskrift var påbudt i flere av tekstoppgavene i norsktimene. Da en begynte i femte klasse, kunne en fritt velge håndskrift, og med det ble mange av elevenes løkker lagt på hylla til fordel for stavskrift og andre, mindre sammenhengende, varianter. I løpet av årene siden den gang har det samlet seg et godt støvlag på denne hylla for de fleste.

 

Husbjørnen har vært på arkeologiekskursjon og gravd frem løkkeskriftkunstene til hundre forskjellige studenter, hovedsakelig fra MatNat. De fikk i oppgave å skrive den engelske setningen «The quick brown fox jumps over the lazy dog» med løkkeskrift. Setningen er spesiell ved at den bruker alle bokstavene i det engelske alfabetet. Bokstavene «q», «x» og «z» ble helt fremmede konsepter for de som ikke hadde tørket støvet av sine bekrøllede skriftvaner etter barneskolens slutt, og dette gjenspeiles i antallet varianter av disse bokstavene en kunne finne. Her er fordelingen av bokstavvariantene i de innsamlede håndskriftene, til glede for unge og gamle og alle som har lurt på spørsmål som «Hvordan er det egentlig man skriver en ‘z’ i løkke?»

Fordeling av «q»-, «x»- og «z»-varianter blant løkkeskriften til hundre studenter. Grønn «N» markerer varianten som vanligvis læres bort i den norske skolen, og lilla «E» markerer en eldre norm.

Fordeling av «q»-, «x»- og «z»-varianter blant løkkeskriften til hundre studenter. Grønn «N» markerer varianten som vanligvis læres bort i den norske skolen, og lilla «E» markerer en eldre norm.